Jag drar täcket över mig när jag känner den obehagliga kylan tränga igenom min kropp. Jag hatar verkligen hösten. Det gör jag. Den enda årstiden som gör mig riktigt nere
och äcklad. Klockan går och jag kan se sekundvisaren röra sig runt och runt i en evighet utan att stanna upp. Tänk om man vore en sådan sekundvisare. Men jag har just
insett att verkligheten är som sekundvisaren - den bara går runt och runt men kommer ingen vart. Glaset som står tomt på bordet väntar på att bli dränkt, munnen likaså.
Utan förvarning reser jag mig hastigt upp och faller handlöst ner på det hårda golvet. En suspekt tanke slog mig att jag var död. Jag vet inte vad som hände. Benen svek
mig och skrattade säkert åt mig för att jag aldrig klarar av någonting, för att jag aldrig kan göra någonting rätt.



Kvällen började skymna och jag ville bara lägga min tid på hyllan. Jag såg att någon hade skrivit till mig på msn. Det var från henne:
- Hur är det? frågade hon.
- Eller vilken dum fråga. fortsatte hon. Jag vet ju redan hur du mår.
Utan några meningar tillbaka, utan några ord så fortsatte det svarta strecket att blinka på rutan en lång tid.
Jag visste inte vad jag skulle skriva. Allt var borta.

- Har det inte blivit bättre?
- Nej, det har ju inte det. gav jag ifrån mig. Och jag kände att det var ett meningslöst svar som inte betydde ett skit.
- Jag klarar verkligen inte av att se dig såhär. Du vet vart jag finns. Det är vi mot världen, som alltid.

Efter det svaret stängde jag av och släpade benen till sängen. Jag ville bara blunda, lyssna och inte finnas till för några timmar.
Jag klarade det. Jag försvann. Nu fortsatte historiken att hagla.