Jag drar täcket över mig när jag känner den obehagliga kylan tränga igenom min kropp. Jag hatar verkligen hösten. Det gör jag. Den enda årstiden som gör mig riktigt nere
och äcklad. Klockan går och jag kan se sekundvisaren röra sig runt och runt i en evighet utan att stanna upp. Tänk om man vore en sådan sekundvisare. Men jag har just
insett att verkligheten är som sekundvisaren - den bara går runt och runt men kommer ingen vart. Glaset som står tomt på bordet väntar på att bli dränkt, munnen likaså.
Utan förvarning reser jag mig hastigt upp och faller handlöst ner på det hårda golvet. En suspekt tanke slog mig att jag var död. Jag vet inte vad som hände. Benen svek
mig och skrattade säkert åt mig för att jag aldrig klarar av någonting, för att jag aldrig kan göra någonting rätt.



Kvällen började skymna och jag ville bara lägga min tid på hyllan. Jag såg att någon hade skrivit till mig på msn. Det var från henne:
- Hur är det? frågade hon.
- Eller vilken dum fråga. fortsatte hon. Jag vet ju redan hur du mår.
Utan några meningar tillbaka, utan några ord så fortsatte det svarta strecket att blinka på rutan en lång tid.
Jag visste inte vad jag skulle skriva. Allt var borta.

- Har det inte blivit bättre?
- Nej, det har ju inte det. gav jag ifrån mig. Och jag kände att det var ett meningslöst svar som inte betydde ett skit.
- Jag klarar verkligen inte av att se dig såhär. Du vet vart jag finns. Det är vi mot världen, som alltid.

Efter det svaret stängde jag av och släpade benen till sängen. Jag ville bara blunda, lyssna och inte finnas till för några timmar.
Jag klarade det. Jag försvann. Nu fortsatte historiken att hagla.

[du är ingenting,
du är allt]

Mörkret lägger sin maskerade dimma över iskalla tak. Höstens alla löv dansar segerdans mitt
i natten. Men jag har ingen aning. Det förblir en anonym hemlighet.

Jag ser ner på det smutsiga golvet när jag vandrar via korridorens glänt. Jag tittar aldrig upp. Jag låtsas vara omedveten
om folket som pekar på mig, som tittar och viskar. Det finns lögner som vilar i deras ögon,  därför låter jag bli att titta.

Jag skriver sönder meningar på en självbiografi. Min. En historia bakom livets ingenting och någonting. En terapi för
mina försvunna flykter genom barndomen, en lång väg genom tidens alla rum.

[du faller väl aldrig som jag?
du kommer väl aldrig tillbaks?]

I ett par trasiga skor, en höstluktande jacka och med sony hörlurar i öronen går jag ofrivilligt ut i det kalla vädret för att rena
mina tankar. Jag kan höra Jocke Berg sjunga "Jag hörde vad demonerna sa: Det är slut och ingen kan hjälpa dig"

En brännbar tanke kommer upp och viras runt min frusna kropp. En tanke som spolar tillbaka två år till en dag i oktober. Jag
visste inte då att den dagen skulle förändra mitt liv. Den dagen i oktober för två år sedan kom beskedet om min själsfrände

alla dina vänner och hela din familj, dom går med stormsteg mot den
dagen då de inte längre finns. för älskling vi ska alla en gång dö
† 081019

[inventera dina minnen
betygsätt ditt liv]

Vitt, apatiskt vit färg. Det är det enda jag kan se när jag ligger i den iskalla sängen och stirrar upp i taket med dom rödsprängda ögonen som blev våta inatt. Ångesten skaver,
bultar och kväver mina andetag. Jag är rädd att mitt nästa andetag ska bli det sista. Jag sitter på fönsterkarmen i en trasig tröja och ser löven försvinna bort med vinden.

Hösten har anlänt och jag känner en stor depression. Jag sätter på »Rosor & Palmblad« och drar ett djupt bloss från dom kvarstående cigaretterna som jag försökt att förtränga.
Mina kvarglömda månader på den existentiella psykoterapin gav mig nya löften. Jag andas på nytt och söker efter nya meningslösa svar. Men jag kommer alltid vara inhuman.

[Men du har redan glömt allt det där och jag fastnade här.
Men du har redan glömt allt det där, jag är fortfarande här]

Jag kliver på en skör tråd en otänkbar kväll i Gullspång kommun. Ser mig omkring i virvelvindens rus och inser att det inte är långt kvar tills jag ger mig av. Jag sätter mig på trottoarkanten och känner
hur den tomma tårkanalen börjar pulsera. Under så lång tid som jag velat fly härifrån så händer det snart. Samtidigt ser jag en stark osäkerhet som viftar i vitögat. »Jag kan inte lämna allt bara sådär«

Jag känner hur vinden tyr sin vilja och det börjar bli kallt. Sakta reser jag mig upp och vandrar hem i mörkret. Jag kommer in och stänger dörren in till mitt rum långsamt. Jag sätter mig på sängkanten
och betraktar mannen som jag ser framför mig. Mannen som räddade mitt liv från den starka strömmen. Jocke Berg. Jag lyssnar, jag gråter. Och jag känner tårarna som smakar salt i mungipan inatt.

[miljoner ord förvinner
ner i förrgårs svarta hål]

Klockans melodi spelar för ångestens nya kung. Framstår som en idiot i
septembervinden. Ett trångt utrymme för tankarna att röra sig. Kvider och går av.

Så därför, min vän, tänker jag inte fly mer. Jag vill bara se allt en gång till.