"Du mår ju inte bra. Det vet vi alla och du vet det mycket väl själv."
Jag vänder och vrider på mig inne på en av lärarnas utblottade rum. Jag visste varför jag blev inskickad dit. Det var en, nej, det var två starka självklarheter. Mina öron
stängdes av efter första meningen som hon spydde ut. Det enda jag kunde göra var att sitta och titta bort. Jag förstod ingenting och jag brydde mig inte alls. Evigheten
slutade andas. Den hade gått spill om sin tid. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var hon hade suttit och pratat om. Det enda hon, och alla andra lärare, kom fram
till var om hur jag behandlar mina känslor. Hur jag klämmer ihjäl dom. Att jag var så pass instängd i mig själv att jag gömde mig från mig själv och glömde bort verkligheten.
Då och då glömmer jag fortfarande bort den. Det var den första självklarheten. Men den andra ..

"Ni är sjuka i huvudet. Allihopa. Det är fan tragiskt."
Med en repa i rösten så var det nästan allt jag fick ur mig till slut.

101019
Sparkar på alla gulbrända löv som lagt sig som damm ner på den frostiga marken. Solen har just vaknat och ler lite mjukt för sig själv. Gräset var så gott som gjort av
kristaller redan i tidiga år och i trötta fotspår ser jag att klockan passerat två minuter över åtta. Jag inser väldigt sent att jag går hand i hand med något som heter
hösten. Men jag känner att det snart är dags att ge sig av. Jag hör inte hemma här. Någonstans.

Det hade gått 36 timmar sedan söndagen försvann och det hade just blivit tisdag. Alarmet ringer halv sju en blind morgon och mörkret låg fortfarande och vilade innan
den försvann. På den tidiga morgonlektionen försvann det ljusa från mig och det blev genast mörkt igen. Somliga tårar föll nerför den spruckna kinden och hamnade
långt in i mungipan där dom kände sig hemma. Jag känner den spirituella saltsmaken och den helvetiska ångesten.



101021
Historien drar samma visa om och om igen. I solens tempo går jag i förutsatta kliv till plugget då jag hör MIDVH spelas genom hörlurarna som jag tryckt hårt in i öronen för
att dämpa naturens ljud och känsla. Några förbundna steg fram gömmer jag ansiktet bakom händerna för att inse att jag inte finns. Egentligen. Men jag finns här ändå.

[vi pratar om varandra. jag låter mina tankar vandra
hon är tyst och bara andas i ett litet ögonblick]

Jag beundrar orden som spikar fast din illegala röst mot plåttaken. Det är så svårt att undgå dina andetag som
färgar av sig på fönsterglaset. Jag bildar ord. Någonting som du aldrig kan ge.

Allting har blivit förorenat. Genom parken besparar du dina stunder. Men du renar dig själv på den ädla konsten.
Du säger att du ska lämna det här stället för gott. Jag följer dina fotspår tätt intill. Men du menade för gott.

Grattis på 40-årsdagen världens finaste Martin Sköld.
Du har räddat mitt liv.