100330: Jag plockar upp luren och slår mitt standardnummer till Livräddaren. Med målbrottsröst och tårar i ögonen lyckas jag få ur mig: Kan du förstå det? Kan du verkligen förstå det? Vi träffas på en trasig och gammal bensinmack. Trots alla odds så ser vi muntert och hyser ett starkt leende mot varandra. Vi älskade livet mer och mer vid den tidpunkten.

I: Människorna börjar röra på sig hastigt. På långt håll ser man hängivna fans springa som om dom försökte fly från mörka blickar. Jag och Livräddaren ser varandra i ögonen. Vi breddar ut våra läppar långsamt. Jag öppnar munnen och drar in en kall vårvind och pustar ut den långsamt och tungt: Det är snart dags att träffa våra hjältar. Det är snart dags.

II: Vi tar varandra i handen. Springer om alla andra och kommer in på Conventum Arena. Vi stannar upp och tittar ännu en gång på varandra. Vi ser en ödelagd och tom plats höger om scenen. Vi tar varandra i handen ännu en gång och springer tills hjärtat sitter i halsen. På två meters håll ser man ett skynke som täcker trummor, bas, gitarrer och ett stativ
III: Du frågar mig om jag är med från början. I din åttahundra sidors självbiografi. Och jag vet ju att du aldrig kommer till avslut. Men jag är sjukligt intresserad av min roll. Du säger: "Lugna ner dig, du är inte ens nämnd" Älskling, det är livet. Jag står i skuld. En obetalbar skuld som växt sig stor, större, störst. Man jagar mig som om det gällde pengar

IV: Dom är här och jag är här, men dom är verkligen här. Mina tankar försvann ner i djupet. Mina skakiga ben kunde inte hålla mig uppe lika länge som jag trodde. Men vid sidan om mig stod Livräddaren. Sjöng med ett trasigt stämband, precis som jag. Vi tog upp varsin mobil och slog numret till våra soulmates. Med ett svagt Hallå i luren så skrek vi för lyckan

V: Svettiga, halvsvimmade och förbannat jävla lyckliga. Joakim tackade alla. Sa att vi var dom bästa. Sa att vi var underbara. Och med en rispig, hes stämma som knäcktes av all överlyckligt skrik och genomdränkta kärlekslåtar, så kunde Livräddaren och jag ändå se på varandra efteråt och säga: Bästa dagen i hela mitt liv. Och jag fick tillbringa den med dig. Du gör min värld fullständigt vacker. Läker alla mina sår som jag orsakar med tvång. Du har ingen aning. Du kommer aldrig förstå. Du är allt. Åh vad jag älskar dig.

 

VI: Kommer ut i friska luften. Med varsin ny merchandise och röda konfettifåglar i händerna som flög så vackert inne i arenan efter att Joakim sjöng Älskling, vi ska alla en gång dö. Men väl ute blev jag tom. Jag kände att jag inte kunde lämna platsen. Jag var ju så lycklig där. Jag ville aldrig att det skulle ta slut. Jag ville aldrig att lyckan skulle försvinna.