är det dags att ta farväl av tjugohundratio nu?
för jag vill verkligen inte höra det.

tack alla fina människor som givit mig så underbart fina minnen, dagar och känslor.
tack för alla fina människor som klivit in i mitt liv och otroligt nog stått ut med mig.

tack alldeles för fina kent som givit mig större kraft och hopp i år.
jag hade aldrig orkat hålla mig uppe om det inte hade varit för er.

det finns inga ord för det på det här jävla språket.

ett hjärtslag. två hjärtslag. tre hjärtslag.

lycklig. jag vill kunna spara det här momentet precis som i alla beroendeframkallande
spel. men jag vet ju att det inte går. så därför ska jag göra det bästa av nutiden.

du har känsla. du vet hur man får folk att stanna upp och leva. du vet att jag föll för dig. vid första
ögonkastet. du vet att jag inte finner några ord när du är vid min sida. det räcker med att titta på dig så
svävar jag på tjocka moln.

J hjärta.

[within the sound of silence
in restless dreams i walked alone]

Jag vill spola tillbaka de 728175 timmar jag levt. Jag har säkert räknat fel. Det är säkert fler timmar än så.
Det gör så ont att se sig själv som liten. Många frågor kommer upp. Men svaren är alltid tomma.

"Är det där verkligen flickan som överlevde? Är det där flickan vars liv rasade, byggdes upp och rasade igen?"

Hur kunde man veta att livet inte skulle bli som man väntat sig på den tiden? Hur kunde man veta att man skulle
hamna bland vassa taggtrådar och till slut fastna där? Hur kunde man veta allt det där som man vet idag?
Älskling, vi var alla en gång små.

du sa rädslan den går över, men den där oron stannar kvar