+
Benen var stela. Dom gick i frusna spår och vägrade stanna då jag verkligen ville stanna.
Men ändå fortsatte de att gå. Sedan visste jag att det var verkligen inte här jag ville stanna.

++
Under en neonblå himmel siktar jag fingret upp i skyn för att veta vart vinden bär. Jag sålde mig själv till
vindens mittpunkt för att se vart den leder mig. Solens cancerstrålar riktas ner mot mitt ansikte och jag kan
känna värmen sprida sig i hela kroppen, sånt kallas öde.

+++
Jag vaknar upp med ett hjärta som slår det dubbla slaget. Jag skriker, sätter mig upp på sängkanten och skakar.
Hämtar tabletter, sväljer ner de med glaset med vatten som stod på nattduksbordet som innehöll två dagar gammalt
vatten. Ringer D för att få mig på andra tankar. Men mitt i en mening som D pratade om greps jag av panik, och jag
lade på. Och jag svarade aldrig på sms eller samtal från D på tre veckor.

++++
Sedan blev det mars. Den trettionde mars är det trehundrasextiofem dagar sedan jag såg mina krigshjältar strida för
mitt hjärta inne på Conventum Arena. Både jag och mitt hjärta slets i tusen bitar - och överlevde. Det gjorde ont inom mig
att sedan se mina krigshjältar flyga iväg tillsammans med de röda svalorna som fyllde hela arenan med textraden
"Hårt mot hårt mot ensamheten."

+++++
Men sånt kallas överlevnad - och jag överlevde.